Mina vassa vänner!

Jag har många vänner som jag inte vill vara utan. Ett par av dem ser du på bilden och de är av det materiella slaget. Dagar som dessa är de helt oumbärliga - mina broddar. Jag skäms inte, inte ens en smula. Min fåfänga ådra vilar, eller möjligen så applåderar den. För den minns också hur förfärligt tråkigt det är när Lilla huset på prärien är dagens höjdpunkt. Så var det när jag ramlade - visserligen i höstgegga och med hjälp av en hund - och fick diskbråck för drygt tio år sedan. Tre månader i ryggläge på soffan och i sängen. Starka smärtstillande tabletter som gjorde läsning omöjligt. Återstod gjorde tv-tittande. Och jag tittade. Och tittade. Så här i efterhand känns det som att det bara var Lilla huset på prärien, men så var det nog inte. Men jag mår fortfarande illa när jag ser pappa Ingalls. Och jag drar glatt på mig broddarna när det behövs.